Om boken: 2003 / I staden pratade de bara om galningen. Radio, tv, press - alla sänder bara om sina olyckliga offer. På grund av alla dessa fasor förvärrades Dusyas sjukdom: hon vågade inte lämna lägenheten ensam, och hemma kollade hon hela tiden för att se om det fanns en galning i kylskåpet, i hennes egen garderob och till och med i sopnedkastet. Dessutom lade vännerna bränsle på elden: en av dem har av okänd anledning blod på pianotangenterna, den andra, Dusya, upptäcker en blodig kniv gömd i badrummet. Och det viktigaste är Dusyas mardrömsdrömmar, där hon är i nattlinne och går barfota nerför gatan i månskenet med någon okänd man i pyjamas, och deras samtal handlar uteslutande om galningen. Men en dag blev Dusya förvånad över att upptäcka att det här inte alls var drömmar - hon vandrade verkligen på natten! Och det värsta var att hon äntligen förstod vem galningen var, eller snarare galningen. Hon var en galning själv!